I tisdags drog Smilla på sig en hälta som hette duga, hon och Arach härjade på baksidan och helt utan vidare vägrade hon stödja på höger fram. Tankarna som rusade genom mitt huvud var typ "helvete helvete helvete, inte igen, inte Smilla, är det av, ställa in resan, akut till veterinären" och så vidare. Tog in henne, kände igenom tassar, trampdynor, armbågen, klämde och satte sen ner tassen för att se om hon ville stödja med det. Nepp, hon vägrade sätta ner tassen på golvet. Jag dog inombords men då reste hon sig upp, märkbart haltande men hon gick iallafall. La henne i fåtöljen och gick upp på rummet för att hämta något, kommer inte hundfan upprusande för trappen då eller?! Gick ner igen med galen aussie i hälarna och vips så gick hon skapligt rent. Förmodlingen en sträckning, men hon har fått vila nu sen i tisdags och idag har hon gått helt rent på alla promenader, plus att hon fick tokryck imorse och rusade runt som en galen innan jag hann få stopp på henne.
Så imorgon får vi se om hon fortfarande går rent, då får hon följa med på en längre sväng. 

 

Nu medan Smilla har legat på vila så har jag passat på att börja skvallerträna Arach, och tränat ren allmänlydnad. Och jävlar vad duktig han är. Var och för sig är dom helt underbara att ha och göra med, hundmöten går bra till 95% när man har dom en och en, dom är kontaktsökande och promenaderna är verkligen ljuvliga - men tillsammans så kan dom verkligen bete sig som rena idioter. Men det gäller väl att ligga i med att faktiskt ta singelpromenader, och det känns skönt att veta att det inte är helt släckt i hjärnkontoret på dom. Ibland tryter tålamodet något enormt och vissa dagar känner man sig verkligen som den sämsta hundägaren i världshistorien när man trots oändliga försök att förbättra hundmöten ändå har en hund osäker som fan som verkligen vill skrämma bort obehaget, och en som är så jävla glad i andra hundar att han blir helt blockerad. Men idag har ändå motivationen kommit tillbaka efter några veckors nedslag. Sen får jag ju skylla mig lite själv också, självklart beter dom sig som värst när dom är understimulerade och jag kan ju inte direkt sticka under stolen med att det varit lite torrt på aktiveringsfronten på sista tiden. När jag kommer hem från England så blir det en ordentlig skärpning och vi ska verkligen ta tag i träningen, och det med basta!

 

Idag var jag och Arach ute och njöt i solen tillsammans med Daniel och Kia, han var lös till stor del och skötte sig exemplariskt. Blir så himla glad när vi kan samarbeta istället för att bara bråka, vilket det tyvärr blivit lite mycket av på sista tiden. Men som sagt, mitt fel och nu är det skärpning som gäller.

 

Och nu är allt fixat inför resan till England. Var och växlade in mina pengar till pund idag, har skrivit ut resedokumenten, packat så gott som allt utopm saker jag behöver tills dess, passet är fixat och peppen är här! Saknar Jake något otroligt och det ska bli jätteskönt att komma bort i 11 dagar, att kunna slappna av helt och hållet, inte behöva ansvara för något och bara vara helt enkelt. Kommer sakna hundarna men samtidigt känns det skönt att kunna ladda batterierna och sen komma hem med ny inspiration och motivation. Och att spendera 11 dagar med världens finaste människa är verkligen efterlängtat nu!