Är det inte grönjävligt varmt alltså? Igår när jag lämnade hundarna på dagis kl 06.20 var det redan 26 grader varmt. Visst är det trevligt med lite sommar men jag är då långt ifrån överdrivet förtjust i stekande hetta. Nej, det är verkligen inte min grej. Det går ju inte att göra någonting, Smilla klarar inte värme alls och Arach klarar det tills han inte gör det längre och det kan slå till när som helt. Då blir han helt panikslagen för att det är för varmt åt honom. Komplex hund much? Jo men visst sörru. Han har alltid klarat det bra, klarat av att hålla högt tempo och har inte blivit nämnvärt påverkad men nu märker jag att det är som att vända på en pannkaka, det går helt enkelt bra tills han blir för varm vilket då resulterar i panik.

Vad gör man då? Tar det lugnt på dagarna, går och badar, väntar med motionering och träning till framt kvällen. Same old same old. Nu har jag ju jobbat som en idiot men nu är jag ledig fram till söndag och så är det faktiskt bara 3 veckor kvar till semester!

 

Jag är ju dålig på att blogga vilket är tråkigt då jag gillar att gå tillbaka och läsa här i bloggen. Det är ingen idé att säga att jag ska bättra mig eftersom det oftast inte blir någon skillnad men jag säger helt enkelt att jag ska blogga när jag känner för det. Jag bryr mig inte om läsare överhuvudtaget så det spelar liksom ingen roll på det viset, det är ju helt för min egen skull.

Men det som har hänt på senaste tiden är att hundarna fått vara på dagis i ett par dagar för någon vecka sen och även igår och på måndag. Mina föräldrar och lojala hundvakter är i Bulgarien så de dagar jag jobbar är de hos Camilla på Lillängens. Jag är en sån som aldrig någonsin skulle kunna ha mina hundar på dagis, men på Lillängens vet jag att de får bästa möjliga omsorg, de får umgås med sina fyrbenta kompisar och framförallt så är Camilla väldigt kompetent och vi har väldigt lika syn på hundar och hundhållning så jag känner mig helt lugn med at ha mina hundar där de få gånger det behövs. Det är också skönt att alternativet finns, för livet går inte alltid ihop så som man vill.

Vi har även börjat träna in rutan. Vi testar oss fram för att se hur vi trivs bäst med momentet men än så länge känns det bra. Jag tävlar ju inte mina hundar. Anledningarna är många, några ligger hos hundarna, några hos mig. Men det innebär ju inte att vi ligger på soffan hela dagarna utan vi tränar ju, av flera anledningar. Aktivering, erfarenhet, det är fantastiskt roligt och givande. De är två fantastiskt roliga individer jag har, inte helt enkla alla gånger men de får en att utmana tankenötterna ordentligt för att komma fram till den bästa metoden för enskilda inlärningar. Jag lär mig så mycket och även om jag är ostrukturerad och ofta omotiverad just för att vi inte har några konkreta mål så märker jag ju att vi når resultat. En av alla fördelar med att inte stressa med tävlande är att vi är öppna för misstag på ett annat sätt, och vi kan roa oss med att lära in och träna helt galet onödiga men roliga grejer. Ja, jag är nöjd med det. Hur framtiden sen vill sig och vad som händer med nästa jycke, det är ju en helt annan historia.