Livet med artros-hund börjar nu

Under påsken började Arach halta till och från, på morgonen var det rätt illa men det släppte mer och mer under dagarna. Han fick därför vila i fyra dagar med korta koppelpromenader men det ville inte ge sig, så igår fick veterinären ta sig en titt. 
 
Smärtan sitter i höger armbågsled, och domen blev artros. Detta har pågått ett tag då han belastat snett så pass länge att musklerna på högersida är borta. Jag misstänkte artros, men blev ändå chockad eftersom han aldrig varit halt tidigare och jag har aldrig sett att han inte gått rent. Nu ska han få smärtlindring i 14 dagar och påbörjad sjukgymnastik. Han får endast skritta och måste hållas kopplad under promenaderna tills musklerna är tillbaka, detta är för att jag ska kunna hålla koll så att han verkligen använder höger framben.
 
Som sagt, det kom som en chock. Att min energiska hund som aldrig varit sjuk eller skadad skulle få artros. Jag vet att många hundar lever länge med artros, men jag är så ledsen över att det drabbade honom. Att han inte kommer få leva det liv han är van vid på väldigt länge, hur länge det blir kan jag inte svara på. Jag hoppas han svarar bra på behandlingen just nu, resten får jag ta itu med efter dessa 14 dagar. Jag har i alla fall beställt en ramp till bilen eftersom han inte får hoppa nedför längre, gjort i ordning en stor bädd med en mjuk pläd i som står i hallen där han tycker om att ligga, jag har även beställt mer kosttillskott utöver det han redan får - MSM och glukosamin. Vi ska börja vattentraska så småningom och börja med övningar jag fick av veterinären så fort smärtlindringen börjar verka ordentligt.
 
Jag hoppas och tror att vi kommer få ordning på artrosen så pass bra att han kan få några aktiva år till. Rehabilitering är jobbigt, det är både tidskrävande och mentalt påfrestande men det spelar ingen roll. Är resultatet att han kan få springa lös igen och leva det liv han behöver för att må bra så är det inget snack om saken, det ska göras. Tyvärr är det ju så att artros alltid blir värre tills det inte går att göra mer, men förhoppningsvis är det några år innan vi passerar den gränsen. 
 
Det som oroar mig mest är Arachs extrema rörelsebehov. Det enda som verkligen hjälper honom med hans stresspåslag är motion, och detta innebär att han inte kommer få samma utlopp som jag kunnat ge honom tidigare. Arach lägger på sig stress vilket gör honom reaktiv, och det enda som fungerar för att hålla honom någorlunda lugn rent mentalt så är det just motion. Det är ett orosmoment men jag hoppas verkligen att vi lyckas ta oss igenom rehabiliteringen relativt smärtfritt, båda två.
 
Min älskade, älskade kille. Det krossar mitt hjärta att detta skulle drabba dig ♥
 

Foderbyte

När jag var i England ringde mamma mig och berättade att Smilla inte åt ordentligt. Känner man Smilla så vet man att det är något som är riktigt fel när hon inte är glad i maten. Hon åt litegrann men lämnade mat (vilket aldrig någonsin hänt), hon var dålig i magen och hängig. Jag bad mamma ta henne till veterinären samtidigt som jag febrilt letade flyg hem, samtidigt som jag panikartat endast lyssnade med ett halvt öra. Jag frågade efter alla möjliga symptom på varenda sjukdom som skenade genom mitt huvud innan jag faktiskt lugnade ner mig tillräckligt för att kunna prata ordentligt. Hon åt inte sin mat, var inte glad när den hälldes upp i skålen, var lite hängig. Men, hon var glad på promenaderna, åt allt annat som serverades med glädje, drack ordentligt och var sig själv i övrigt. Detta var rätt sent på kvällen så jag sa att jag skulle ringa upp morgonen därpå för att kolla läget. Nästa morgon ringer jag och mamma frågar direkt om det kan vara något fel på själva maten, något som inte korsat min skalle bland alla tankar på dödliga sjukdomar. Några dagar tidigare hade jag ju fått hem en ny säck mat, så det var ju en möjlighet. Jag bad henne lukta på maten och mycket riktigt, den luktade inte okej. Så de åkte och köpte Doggy för att testa och nog åt hon med glädje, magen blev bättre (det säger väl en hel del liksom...) och hon blev snabbt sig själv igen. Jag sa åt dom att fortsätta ge Doggy tills jag kom hem igen, till Arachs stora glädje. Arach är rätt kräsen och tröttnar fort på mat, men Doggy är verkligen hans favoritmat. Han äter med god aptit och verkar aldrig tröttna, så det är synd att innehållet är under all kritik. Men det duger som akutfoder.
 
Jag funderade ju fram och tillbaka på hur jag skulle göra med det hela. När jag kom hem kollade jag själv igenom maten, som ser okej ut men luktar skumt. Jag ringde leverantören som skulle ta det vidare och återkoppla till mig efter helgen. Nu vågar jag ju inte ge samma foder igen, trots att hundarna ätit det i några år utan problem, innehållet är helt klart det bästa på marknaden och jag har varit så nöjd. Enda nackdelen är att Arach tröttnat på det och äter varannan dag ungefär.
Eftersom jag inte vågar ge samma foder igen tills jag fått någon klarhet i vad som är fel så är ett foderbyte aktuellt. Efter research och fodersnack med Camilla kom jag fram till att jag ska testa Four Friends. Jag har bara hört bra om fodret och även om innehållet är lite långt för min smak så är det inte proppat med massa skumma grejer. Så vi ska testa och se, jag beställde i alla fall Four Friends Weight Control då Smilla just nu ser ut som en tunna (10 dagar med mina föräldrar = maximalt med godis och minimalt med långpromenader). Även Arach har lagt på sig lite (Tack, Doggy.) så de ska få gå på lågkalorimat tills vikten är under kontroll på Smilla, sen går vi över till Four Friends Senior. Håller tummarna för att båda fungerar bra på FF och att jag får någon klarhet i vad som var tokigt med den andra maten.

Englandsvistelsen - Crufts med mera

I torsdags kom jag hem efter 10 dagar i England, där jag bland annat besökte Crufts för första gången! Wow alltså, vilken grej. Efter att ha följt livestreamen slaviskt under torsdagen och fredagen så ringde klockan tidigt på lördagen, vi gjorde i ordning matsäck och sen bar det av till Birmingham, en bilresa på ungefär 1 timme och 40 minuter. När vi närmade oss NEC så hamnade vi i en lång trafikkö som var något annorlunda än de annars dötrista köerna man fastnat i. Det var minibussar med stora kennelloggor på, hundhuvuden som tittade ut genom de nervevade rutorna, bilar som skakade vilt när hundarna rörde sig därinne. Vi fick även se en stackars tjej rusa ut ur bilen för att kräkas vid vägkanten. Hon hade mina sympatier, aldrig är jag så åksjuk som när jag åker bil i England. 
 
Så småningom kom vi fram till parkeringen och kunde promenera mot NEC. Det var hundar och folk precis överallt och NEC som mässan hölls på var enormt. Under de fyra dagarna som Crufts höll på så ställdes över 22 000(!) hundar och utöver det så var det hundar som tävlade i lydnad, agility och freestyle med mera, inklusive alla Discover Dogs-hundar, PAT-hundar och övriga hundar som vistades på mässan. Det var sjukt mycket hundar, med andra ord. Shoppinghallarna var enorma och jag kan konstatera att en dag räcker inte. Vi tittade på agility, men sen hann vi inte titta på så mycket mer inne i stora ringen eftersom jag ville hinna kolla igenom alla hallar och Jake ville kolla in Discover Dogs för att få en chans att prata om Chow Chows. Vi kikade lite när Corgi och Aussie gick, men annars gick mest runt och kollade bland de olika ringarna, på shoppingutbudet och alla tusentals hundar som virvlade runt benen på en.
 
Jake fick i alla fall prata med kvinnorna som ansvarade för Chows på Discover Dogs så medan han gjorde det kikade jag runt bland andra raser. Jag pratade lite med de som hade Skyeterriers, en ras jag blivit väldigt förtjust i. När Jake var nöjd över samtalet gick vi vidare bland raserna och kikade lite extra på bland annat Belgarna. När Jake såg tervhanarna utbrast han "men så små dom är! Arach är ju enorm!" så jag förklarade att de två hanarna han såg var rastypiska och att Arach är muterad (skämt åsido).
 
Jag var ju till stor del där för shoppingen, som jag tyvärr är besviken på. Det fanns allt och lite till, men jag hade förväntat mig schyssta priser. Jag köpte i alla fall kosttillskott, massor med godis och två selar (som dessvärre inte hade rätt passform för mina hundar). Sen fick jag med mig en del gratisprover också. Det var bra pris på kosttillskott och godis, även leksaker var det bra pris på. Men utrustning var till stor del dyrare än vad jag betalar här hemma, alltså inte värt att köpa. 
 
Även fast jag är besviken på priserna så var det en otroligt häftig upplevelse och absolut inte sista gången. Både jag och Jake var bra ömma när vi bestämde oss för att avrunda vistelsen och åka hemåt, men det var värt varenda ömmande muskel.
 
Övriga dagar i England var minst lika bra. Vi var till Meadowhall, spelade galet mycket Rocket League, njöt av soliga vårdagar på den brittiska landsbygden och hade det allmänt bra. Jake såg till så att vi kunde åka och titta på tre minishettisar i Ashbourne där vi även träffade den helcoola Beaglen Jack. När jag gosat färdigt med både ponnys och Jack åkte vi till Bakewell som är ett av mina favoritställen. Det är ett litet samhälle som är så vackert med en jättefin park, små affärer och så där jättebrittiskt. Love it! ♥
 
 
Vi tog även härliga promenader i det våriga vädret med Jakes mamma hundar, Bengie och Molly. Bengie har varit väldigt sjuk och trots upprepade veterinärbesök hittar man inga fel, så nu går han på mediciner och sen får framtiden utvisa vad som kommer hända. Familjen pratade om att ta lite bilder på hundarna då de inte har så många, så jag tog tag i saken och hade några fotosessionerna med båda två. Bengie är en Chinese Crested PP på ca 12 år och Molly är en blandras på ca 10 år.
 
Efter 10 fina dagar är jag nu hemma igen, med mina egna pälsklingar. Borta bra, men hemma bäst!