Arachs förra ägare Lisa var hit nyss och pratade lite. Dels om att jag ska passa hennes ena collie Selma och deras valp som dom hämtar på söndag, en liten samojedtjej den 21-22 april. Gaash, min valpsjuka kommer bli extrem! Ska bli så roligt, var längesen jag fick mysa med en valpis.
Och sen pratade vi om något ännu roligare. Jag har ju haft Arach sen i augusti då vi skrev ett personligt kontrakt, att han skulle bo hos mig på livstid men stå som hennes hund. Jag har alltså varit livstidsfodervärd åt honom. Nu frågade hon "går det bra med honom?" och jag svarade ja. "Du har aldrig ångrat dig?" och jag svarade helt ärligt att nej, det har jag inte. För det har jag faktiskt aldrig gjort. Jag visste att det skulle bli en stor skillnad på att äga en ovanligt lugn aussiedam till att äga både en aussie och en belgare. Jag var medveten om hur mycket hund en belgare faktiskt är, och även fast jag aldrig trodde jag skulle äga en så är valet att ta honom ett utav dom bästa jag gjort. Klickar det med en belgare, då är det så. Och det har verkligen gjort det. Jag och Arach är två matchande bitar utav ett pussel, han hör hemma med mig och jag älskar den hunden så extremt. Jag och Smilla är en och samma själ i olika kroppar, men Arach var den där lilla biten som fattades för att vi skulle få våran underbara trio. Smilla älskar Arach och det är en så viktig del.
Och nu ska han skrivas över på mig. Vi ska göra ägarbyte och han blir min, på riktigt.

Imorse var mitt liv rätt kasst och nu är det helt plötsligt jättebra. Jag har världens bästa hundar och imorgon får jag träffa min saknade M! Livet är rätt bra faktiskt.


Kommentera här: