Under påsken började Arach halta till och från, på morgonen var det rätt illa men det släppte mer och mer under dagarna. Han fick därför vila i fyra dagar med korta koppelpromenader men det ville inte ge sig, så igår fick veterinären ta sig en titt. 

 

Smärtan sitter i höger armbågsled, och domen blev artros. Detta har pågått ett tag då han belastat snett så pass länge att musklerna på högersida är borta. Jag misstänkte artros, men blev ändå chockad eftersom han aldrig varit halt tidigare och jag har aldrig sett att han inte gått rent. Nu ska han få smärtlindring i 14 dagar och påbörjad sjukgymnastik. Han får endast skritta och måste hållas kopplad under promenaderna tills musklerna är tillbaka, detta är för att jag ska kunna hålla koll så att han verkligen använder höger framben.

 

Som sagt, det kom som en chock. Att min energiska hund som aldrig varit sjuk eller skadad skulle få artros. Jag vet att många hundar lever länge med artros, men jag är så ledsen över att det drabbade honom. Att han inte kommer få leva det liv han är van vid på väldigt länge, hur länge det blir kan jag inte svara på. Jag hoppas han svarar bra på behandlingen just nu, resten får jag ta itu med efter dessa 14 dagar. Jag har i alla fall beställt en ramp till bilen eftersom han inte får hoppa nedför längre, gjort i ordning en stor bädd med en mjuk pläd i som står i hallen där han tycker om att ligga, jag har även beställt mer kosttillskott utöver det han redan får - MSM och glukosamin. Vi ska börja vattentraska så småningom och börja med övningar jag fick av veterinären så fort smärtlindringen börjar verka ordentligt.

 

Jag hoppas och tror att vi kommer få ordning på artrosen så pass bra att han kan få några aktiva år till. Rehabilitering är jobbigt, det är både tidskrävande och mentalt påfrestande men det spelar ingen roll. Är resultatet att han kan få springa lös igen och leva det liv han behöver för att må bra så är det inget snack om saken, det ska göras. Tyvärr är det ju så att artros alltid blir värre tills det inte går att göra mer, men förhoppningsvis är det några år innan vi passerar den gränsen. 

 

Det som oroar mig mest är Arachs extrema rörelsebehov. Det enda som verkligen hjälper honom med hans stresspåslag är motion, och detta innebär att han inte kommer få samma utlopp som jag kunnat ge honom tidigare. Arach lägger på sig stress vilket gör honom reaktiv, och det enda som fungerar för att hålla honom någorlunda lugn rent mentalt så är det just motion. Det är ett orosmoment men jag hoppas verkligen att vi lyckas ta oss igenom rehabiliteringen relativt smärtfritt, båda två.

 

Min älskade, älskade kille. Det krossar mitt hjärta att detta skulle drabba dig ♥