Hundcafé Sandfiken

Igår bestämde jag mig i sista minuten för att åka till Sandviken för att hänga med på promenad och besöka hundcaféet Sandfiken. Det var organiserat av AHG som ordnar mycket olika trevliga hundaktiviteter. Vi blev dock bara fyra personer och tre hundar, men vi hade väldigt trevligt ändå. Vi började med en promenad innan vi gick till fiket där vi fick små goodiebags med godis till hundarna och ett presentkort som kan användas på fiket. Det fikades och pratades, de två andra hundarna fick sina klor klippta av personalen och det hela avslutades med en promenad tillbaka till bilarna.
 
Photocred: Ulrika Bekamp
 

Jag hoppas du är lycklig nu

Dagarna verkligen flyger förbi. Vilket tydligt visar att livet faktiskt går vidare trots att det är tomt och annorlunda. Jag vet att jag klarar mig så pass bra som jag gör tack vare Smilla, hon är min stora kärlek här i livet och vetskapen om att beslutet jag tog var det enda som var rättvist mot Arach gör det också lättare. Men det gör inte mindre ont för det. Igår plockade jag undan hans saker från hundarnas lådor och hängare. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dom. Att sälja, ge bort eller slänga är inte ett alternativ samtidigt som jag inte vill lägga undan dom i en garderob där de glöms bort. Det är bara saker, men det var ju hans. Hans grejer är det enda fysiska jag har kvar. Hans päls som gömde sig i alla skrymslen börjar ta slut och alla dreggelfläckar är borttorkade. Det känns tomt på promenaderna där det bara är en hund som strosar lugnt bredvid. Han tog sån plats, på alla sätt och vis. Smilla är, i mina ögon, världens enklaste hund som bara är. Lugn, trygg och enkel. Arach var vild, galen och svår. Livet är så tomt. På ett sätt som jag inte gillar. Jag har alltid sagt att jag alltid vill ha minst två hundar. Det är bara sån jag är, för livet känns komplett. Smilla och Arach kompletterade varandra helt perfekt. Dom var som natt och dag - vilket jag älskade. Det som fattades hos Smilla hade Arach, och tvärtom. Två helt perfekta hundar för mig, trots sina olikheter, egenskaper och brister. 
 
Smilla har blivit gammal sen Arach försvann. Jag ser det nu. Arach höll igång henne på ett sätt som jag inte kan. Hon är glad, pigg och fräsch, men gammal. Det är nog något som bara jag märker, som känner henne så väl. Det är vissa detaljer där det märks. Ålderskrämpor har hon haft ett tag, men det är mer än så. Jag vet att hon var ledsen efter Arach, i några dagar blev jag riktigt orolig. Men hon har återhämtat sig rätt bra och är sig själv mer och mer för varje dag. Vi återhämtar oss tillsammans, hon och jag. Vår vackra Arach betydde mycket för oss båda.
 
 

Jag saknar dig så

 
Nu är det 9 dagar sen Arach somnade in och jag trodde att jag skulle klara av att skriva ett inlägg om händelseförloppet, men det gör jag inte. Det gör så jävla ont och det är så fruktansvärt tomt utan min älskade nallebjörn. Det gick så fort alltihop, inom loppet av 2 veckor konstaterades först artros, sen diskbråck. Han svarade aldrig på smärtlindringen och artrosen krävde motion medan ryggen krävde vila. Det var en återvändsgränd och när det enda som höll honom på benen var maxdos av kortison så fanns det inget mer att göra. Min finaste kille fick sluta sina vackra bruna ögon för alltid.
 
Jag är så tacksam över åren vi fick ihop och över allt du lärt mig. Vi gick igenom mycket tillsammans och jag kommer aldrig någonsin sluta älska och sakna dig.