För en tid sedan, närmare ett halvår, så fick jag ta del av ett antal konversationer som hållits mellan en, som jag trodde då, vän till mig och en tredje person, vän till min "vän". Konversationerna innehöll allt mellan himmel och jord angående mig och mina hundar, men främst handlade det om Arach. Positivt? Långt ifrån. Jag tolkar fritt nu, utifrån vad jag läst - Arach är en ful, inavlad Tervueren som lider av så grava mentalitetsproblem att han inte kommer leva länge till. Min hundhållning är en bidragande faktor till Arachs dåliga mående då jag tydligen uppmuntrar hans mentala brister och han mår så psykiskt dåligt att han inte borde vistas någon annanstans än i soffan hemma då det tydligen är det enda stället han inte lämnar "stooooora pölar av dreggel" efter sig.

Sen är han ful några gånger till och den växande dåliga mentaliteten ska vi inte ens tala om. Han är även korkad och opersonlig, han blir aldrig glad om någon inte busar med honom och han blir bara lite glad om jag gör det.

Lilla Smilla fick sin del av kakan hon med, en riktig pipgris som aldrig håller käften och så den otroligt viktiga delen - hon ser inte ut som en aussie för att alla aussies ser likadana ut!

 

Okej. Jag börjar det här stycket med "okej" eftersom det känns bra att få en liten paus med tydlig markör. Okej.

Det här gör mig helt jävla vansinnig. Jag har gått i närmare ett halvår och sjävklart har detta blekts med tiden och många gånger har det helt glömts bort. Jag har till och med frågat mig själv om jag kanske överreagerar litegrann? Men sen dyker det upp och jag blir helt jävla rosenrasande igen. Vad är detta? Varför hände detta? Och varför, i all sin dar, har denna information inte tilldelats den enda jävla person det faktiskt rör, nämligen mig?

 

Mina hundar kanske är fula, vad vet jag. Med mina partiska ögon är dem ju inte det, men andras åsikt är ju så in i helvete jävla viktig så jag kanske borde luska runt lite för att ta reda på't? 

Så nu när deras hiskeliga utseende är avklarat så kan vi gå vidare till deras klappkassa mentalitet. Visste ni att (detta är jävligt intressant då jag inte hade den blekaste aning om detta) hundar som ljudar när man lämnar dem ensamma hemma (en gång, två gånger, konstant - det kvittar) har dålig mentalitet? Hur intressant är inte den terorin? Jag menar, tänk alla hundar med separationsångest liksom. Klappkassa hela bunten. 

Min fula, instabila terv ljudar när man lämnar honom ensam. Några skall här och där för att demonstrera sitt missnöje liksom. Han kombinerar gärna sin demonstration med vila. Så det ser ut ungefär så här: voff voff, vila 20 min, voff voff, vila en timme, voff voff, vila lite till och sen voff voff voff matte kommer gående på uppfarten TJOHO. Som ni ser, klappkass.

Han kan ju, som den här personen har stenkoll på, inte vistas någonstans utan att få en mental härdsmälta. Ja, vad säger man. Jag har släpat med den jycken mer eller mindre överallt och än lever han. Spännande teorier, det här.

 

Nu skriver jag det här i en blandning av negativa känslor. Besvikelse, vrede, frustration och mest för att jag inte är typen som slår näven i väggen och låter min psykiska ohälsa ta överhand. Vilket vore svårt eftersom min psykiska hälsa är väldigt bra, så jag har inga ursäkter liksom. Jag skriver istället för att fäkta.

 

För att vara lite seriösa. Arach är ingen mentalt stark hund. Vilket också är något jag aldrig någonsin försökt sticka under stolen med. Alla som någonsin varit i kontakt med Arach i min ägo vet detta, eftersom det är något som jag måste informera till människor i min omgivning. Jag har aldrig ljugit eller försökt dölja alla hans rädslor, svagheter och brister. Aldrig. Varför? Om jag gör det, så är det omöjligt för mig att hjälpa honom igenom det. Genom att ignorera och förneka ens hunds mentala brister så förnekar man också hundens rätt till hjälp från en. Jag skäms inte. Jag tycker inte det är pinsamt. Jobbigt är det, men absolut inte pinsamt. Jag avlade inte fram den här hunden. Jag uppfostrade honom inte från start. Jag tog över honom som en vuxen hund. Under 3 års tid har den här hunden delat livet med mig. Och vilka fantastiska år vi haft tillsammans. Det finns ingenting hos Arach som blivit värre under åren med mig. Allt har snarare blivit bättre, kanske inte helt bra, men bättre. Jag är stolt över den resa vi gjort tillsammans, och jag är så förbannat jävla stolt över vilka grymma framsteg han gjort med min hjälp. Av den simpla anledning så kan vilken normalt funtad människa som helst förstå varför jag fylls av negativitet när jag får höra så mycket skit om en hund som gjort sådana extrema framsteg. Inga konstigheter, eller hur?

 

Jag vet att den här människan har ett extremt behov av att trycka ner andra. Det är inte bara jag och mina hundar som blivit utsatta. Jag vet också att de handlar om avundsjuka då jag faktiskt lyckats med mina hundar och de problem som ställt till det för oss i vardagen. Det är klart att man blir avundsjuk när man inte är kapabel nog till att få ordning på sin egen hund när man ser på medan andra får det.

Sen är det en annan sak. Det här jävla behovet av att jämföra hundar. Man tror ju faktiskt att om man håller på med hundar så har man i all fall en liten fundering på om hundar är levande individet eller robotar, men nej, inte här inte. Här ska alla hundar vara precis likadana, för om det finns en minsta chans att det går att jämföra, då är alla hundar som inte är ens egen skit. Det är så det är, klart slut.

 

Anledningen till att jag skriver det här nu, och inte för flera månader sen när jag fick reda på detta är oklart. Jag ville liksom vara den mer mogna i det här men jag insåg rätt snabbt att det inte spelar någon roll hur jag beter mig, jagk ommer alltid vara det ändå. Och jag har även all rätt i världen att utrycka mig och eftersom det här är där jag ventilerar mitt hundliv så passar det ju helt perfekt eftersom detta, oavkortat, rör mina hundar.

Jag läste även konversationerna idag igen, vilket jag gör ibland när jag kan känna att jag överreagerade. Jag läser helt enkelt för att spä på mitt hat och för att faktiskt förstå att en människa kan vara så genomrutten och elak. Och ja, tydligen finns det ju de. Normalt sett så skulle jag tycka synd om en person i en sån situation, men nu gör jag inte det. Istället tycker jag synd om alla runtomkring. Familj, vänner. Alla i omgivningen som blir manipulerade och lindade runt lillfingret på någon som är så rutten man kan bli. Jag skulle liksom kunna sitta och citera direkt, men jag hoppar över det. Jag känner att det räcker så här.

 

Jag är lättad på så många vis samtidigt som det självklart är mycket negativt jag känner. Jag är lättad över att ha blivit av med en manipulerande energitjuv som varit i mitt liv under några års tid, samtidigt som jag blir frustrerad över att jag faktiskt slösade några år på denne. Men det är över och det enda som är kvar är det här. Frustrationen och några elaka, falska konversationer fulla med skitsnack om de två individer som betyder mest för mig i hela världen.